Blev stungen av en geting häromsistens i mitt krigsskade ben, öh brutna. Det var en oangenäm upplevelse. Rekommenderas inte. Efter det känns alla djur med många ben, fler än jag kan räkna som små hot. De aktiverar min inre katapult även om det är sovläge. Kanske kunde man önska sig en flarra Radar till 2-års dagen. Fram för en insiktsfri närmiljö! Insektsfri?
Oooo, jag sprang även in i älsklings Betty häromdagen. Bilder kommer inom kort. Mitt i morgonrusningen snurrade vi upp varandra.
En femåring passerade:
-Kolla mamma - tvillingar!
Sedan anslöt en liten gul moppe dessutom. Hens matte lät oss veta att runt 19.30 är det mops-/frallträff i Vita Bergsparken varje tisdag. Kan dock inte närmsta veckan, men vad sägs om en date där på två veckor?
Matte längtar såå efter att rulla fort och mata mil. Den lilla räserhojen är dock för tunn för att orka mopssällskap, men det experimenteras på andra cyklar. Nertryckt i en korg kan jag nog leva med. Man får sitta som ett tänt ljus och finna sig i att öronen fladdrar. Inte helt missnöjd med egen taxi.
De små bratsen vaskar bubbeltjofräs i baren eller något annat för dem försumbart med sina ärvda pengar. Det får det att krullas av obehag i min nacke och fick mig att kontemplera denna företeelse. Min konklusion är att "vaska" blir en symbol, som den yttersta provokationen av tvåbeningarnas överflöd. Vore det en konstnär som vaskade som installation skulle ironin av slit/släng samhället framstå desto tydligare. Alltså så här: är inte att byta sin fullt fungerande tjockTV till en platt likaså att vaska? Eller byta mobil fast den gamla ringer fint? Eller renoveringshetsen som sveper över riket. Ja men ni förstår säkert min logik.
